Människoöden och patientmöten – Sven Åkes arbete som jeepläkare i Kenya

Sven Åke hörde under sin karriär som läkare talas om kollegor i branschen som åkte ner till Afrika för att bistå med hjälp inom den lokala hälso- och sjukvården. Efter pensionen 1999 engagerade han sig i Rotary Doctors Sweden, en organisation som arbetar aktivt för att genom hjälp, utbildning och kunnig personal förbättra sjukvården för människor i områden med bristfälliga egna resurser. Hur kommer det sig då att det blev tolv sexveckorsperioder som jeepläkare i Kenya för Sven Åke?

-          En stor anledning till att jag åkte ut på detta var att en kollega på infektionskliniken i Halmstad kom till mig och bad om tjänstledigt för att arbeta som jeepläkare i Kenya. Det hade jag hört talas om tidigare, och det var klart att hon skulle få åka. När hon kom hem berättade hon om detta och det var mycket fascinerande. Då tänkte jag: ’det ska jag göra när jag blir pensionär!’.

Jeeplinjerna i Kenya startade redan 1993 och sedan dess har arbetet ständigt utvecklats och utökats. Ett team med utbildad personal utgår från en central ort och åker sedan ut med jeep till olika byar för att sätta upp mottagningar, där de träffar patienter och bistår med den hjälp de kan. Sven Åke åkte ner till Kenya första gången år 2000 – en resa som var svår att förbereda sig inför till 100%.

-          Jag hade kontakt med kollegor som hade jobbat nere i Afrika, som jag kunde ställa frågor till. Jag var inte hundraprocentigt förberedd, men jag kände att man fick ta tjuren vid hornen och se hur det blir. Det fanns kurser i Sverige om man skulle arbeta i ett tropiskt land, men jag tog inga sådana kurser. Dock fick jag ett stipendium och var nere i Tanzania redan 1974. Då passade jag på att besöka sjukhus, var med på mottagningar och följde med ut i bushen. De hade bland annat barnavård och mödravård, och även jeepar som de körde ut med. Det var väldigt lärorikt. Jag var även på ett sjukhus där en barnläkarkollega till mig från Lund jobbade, och gjorde ett besök på ett leprasjukhus. I Dar es-Salaam besökte jag ett sjukhus och ett laboratorium för tropisk medicin, där man kunde titta på olika preparat, maskägg i avföring, malaria och parasiter i vävnad bland annat. Så det var min tropikmedicinutbildning.

Sven Åke anlände till ett land med helt andra förutsättningar än Sverige, när det kommer till både resurser, infrastruktur, möjlighet till vård och tillgång till utbildad personal. Det var mycket att anpassa sig efter och vänja sig vid.

-          Jag greps av panik första perioden, det var förskräckligt. Det var en helt annan kultur och jag var inte van vid omständigheterna som var där nere, med primitiva lokaler och begränsat material. Den första sexveckorsperioden hade jag ungefär 1600 patienter. Det är vad man kan ha på ett helt år på en allmänläkarmottagning i Sverige.

Där Sven Åke och hans kollegor arbetade hade tidigare funnits så kallade barfotadoktorer, som är sjuksköterskor med extra utbildning. De hade dock inte alls samma grad av utbildning som sina svenska motsvarigheter och bedömde patienterna mestadels utifrån symtom – de genomförde nästan aldrig några undersökningar. Antibiotika och andra mediciner delades ut endast baserat på symtom, vilket i många fall kunde bli helt felaktigt.

-          Det hände att patienter kom in till mig, satte sig på en stol och jag hälsade och tittade lite på dem. Genast frågade tolken: ’diagnos?’. Jag var ju inte färdig, jag hade precis träffat patienten och hade inte hunnit göra någon undersökning. Tidigare, med barfotadoktorerna, då gick det undan. Både på grund av brist på kunskap, utbildning och tid.

Ungefär 50% av patienterna som undersöktes under Sven Åkes turer ner till Kenya var barn. På det viset fick han uppfylla sin dröm om att bli barnläkare och hjälpa barn i utsatta områden.

-          Vi hade mycket med barn att göra och det var mycket tacksamt. Konstigt nog var de små barnen inte rädda, det var mest när barnen kom upp i skolåldern som de kunde vara lite nervösa. Det är skillnad från när jag arbetade i Sverige, där barn kom in till en och ofta skrek och var rädda. Nere i Kenya var det inte en sjukhusmiljö som i Sverige, så det kanske underlättade. Där arbetade vi exempelvis i en skola eller en kyrka, och ibland fanns det dispensärer. Fanns det inga lokaler satt vi utomhus, under ett träd där det var skugga. Så det var inte den stressande miljön som barn kan uppleva i Sverige.

-          Vi blev väl mottagna måste jag säga. En del var skeptiska till oss vita doktorer naturligtvis. Vi var ute på ställen där det inte fanns speciellt mycket kommunikation med omvärlden och många hade aldrig träffat västerländska människor. Vid ett tillfälle besökte vi en by där en lärarinna bad oss att komma och hälsa på alla barnen. De hade aldrig sett en vit människa förut. De var mycket imponerade, och ville ta på en. Min fru var också med, och hon hade krulligt och ljust hår som de gärna ville känna på.

Utmaningarna var många under Sven Åkes arbete som jeepläkare i Kenya. Framför allt infrastrukturen, med skumpiga vägar, dåligt fungerade kommunikation och stora avstånd mellan städer och byar, var ett stort problem. Till en början körde jeepläkarna bilarna själva vid resorna ut till avlägsna byar, och var då tvungna att stänga mottagningen om en svårt sjuk patient behövde akut transport till sjukhus. Inga ambulanser fanns att tillgå och det var långt till sjukhusen. Vid vissa tillfällen kördes sjuka patienter av släktingar in till städerna, på motorcyklar på ojämna och håliga vägar. Efterhand anställdes chaufförer som kunde bistå med akuta transporter under dagen och hjälpa till med att dela ut bland annat myggnät och mediciner medan läkarna arbetade. På grund av de långa avstånden mellan byarna kunde det ta vissa patienter flera timmar att ta sig till mottagningarna, och ofta kom de till fots.

-          Jag kunde ha patienter som gått i timmar för att besöka oss. En dag när vi var färdiga med mottagningen och höll på att packa ihop dök det upp ett gäng kvinnor. De hade gått i 4–5 timmar. Såklart undersökte vi dem trots att vi hade packat ihop. De var tappra.

Även ekonomiska svårigheter var något som Sven Åke och hans kollegor ofta stötte på. Sjukhusvård kostade pengar, något som var en bristvara hos de flesta bybor i området. Majoriteten hade inte råd att betala själva vid sjukhusbesöken, och även detta fick Rotary Doctors och jeepläkarna hjälpa till med. Via en särskild fond för dessa ändamål bistod Rotary med betalning och Sven Åke berättar att han ibland tog pengar ur egen ficka när han ömmade lite extra för en patient som inte hade råd med den vård som behövdes.

Även kulturellt fanns det stora skillnader mot Sverige, och en del utmaningar. Sven Åke såg många gånger hur människor behandlades olika av sjukvården beroende på social situation och förutsättningar i livet.

-          Rent humant, på sättet sjukvården tar hand om patienterna i Kenya, var det ganska lite empati många gånger. Ett exempel är en flicka som hade haft diarré väldigt länge och var uttorkad. Hon behövde komma in till sjukhuset för att få dropp och hennes mamma var med henne. Mamman hade lämnat sin man och bodde tillsammans med sina föräldrar, som var alkoholiserade. Det var ganska vanligt med alkoholism där nere. Vi tog med flickan till sjukhus och hon blev mottagen av en så kallad medical officer. Han var helt oförskämd – när han fick reda på att mamman hade alkoholiserade familjemedlemmar sa han att han inte kunde ta emot flickan. Han tyckte inte att det var någon idé när morföräldrarna var alkoholister, trots att mamman var mycket noga med att ta hand om sitt barn. Flickan var i uselt skick och helt apatisk. Jag och min kenyanske sjuksköterska sa ifrån, att flickan måste in på sjukhuset. Då skyllde personalen på att de inte hade några droppaggregat på sjukhuset, så vi åkte i väg till apoteket och hann precis innan stängning köpa droppaggregat, medicin och vätska till flickan. När vi kom tillbaka låg dock flickan inne på avdelningen med dropp. Medical officern hade uppenbarligen bara hittat på ursäkter för att inte ta emot henne. Vi upplevde en del liknande situationer när sjukhusen inte ville ta emot patienter, att de inte tyckte det var någon idé att satsa på vissa människor. På det sättet skiljer sig sjukvårdskulturen helt från västvärlden.

Sven-Åke berättar att även synen på barn och familjer många gånger är annorlunda än hos oss i Sverige. Enligt den kulturella normen ska man ha många barn och vissa familjer satsar hellre på att skaffa nya än att vårda och rädda sina svårt sjuka barn.

En annan grupp människor som ofta har det svårt på Kenyas fattiga landsbygd är kvinnorna. De står långt ner på samhällsstegen och har i många fall väldigt lite att säga till om även på hemmaplan.

-          Kvinnans ställning är något helt annat där. Vi var med om många kvinnoöden, där de blev slagna till exempel. Jag hade en massajkvinna som besökte mig nästan varje gång vi hade mottagning där hon bodde. Hon sökte för olika misshandelsskador, såsom brännskador och piskskador. När jag frågade henne varför hennes man hade slagit henne svarade hon att hon hade gått till marknaden utan att fråga om lov. Hur många i Sverige frågar sin man om lov för att få gå till affären?

Det blev totalt tolv sexveckorsperioder som jeepläkare, under tio års tid, för Sven Åke. Genom åren har han sett, både i sina egna och kollegors rapporter, att bland annat malaria och diarré har minskat betydligt hos landsbygdsbefolkningen i Kenya. Myggnät delas ut för att ge ett skydd mot malaria och Rotary Doctors är engagerade i att utbilda personal på plats inom olika hälso- och sjukvårdsfrågor. De driver även projekt där de borrar brunnar och hjälper till att rena vatten, vilket har hjälpt till mycket.

-          Det är särskilt barn som drabbas av diarré där nere, och det påverkar bland annat deras utveckling och skolgång. Kan man minska diarré betyder det väldigt mycket för befolkningen.

Efter hemkomsten från varje Kenyaresa måste man som jeepläkare skriva en rapport till Rotary Doctors eller till de som betalat verksamheten. Sven Åke införde även många bilder i rapporterna, då det fotograferades flitigt under arbetets gång. Att skriva har varit ett av Sven Åkes stora intressen under lång tid och några år efter den sista resan som jeepläkare började han samla ihop allt sitt material från tiden i Kenya.

-          2023 hade vi ett 75-årsjubileum i min lokala Rotary-klubb och jag var med i kommittén för att fira det. Vi pratade om hur vi skulle manifestera det här jubiléet. Jag nämnde att jag skrivit ihop en del från min tid i Afrika och då var det en som sa: ’då kan man väl göra en bok av det!’. En i Rotary-klubben som är duktig på design hjälpte till och så blev det en bok.

Boken ”Livet som jeepläkare” utkom under 2023 och säljs till förmån för Rotary Doctors. Sven Åkes förhoppning är att boken kan uppmärksamma det viktiga arbete som utförs i Kenya, och hur många patienter som varje år får livsviktig hjälp.

Under sina tio år som jeepläkare har Sven Åke haft ungefär 9000 patienter och hade inte försäkringen som krävs för att arbeta i Kenya endast gällt upp till 75 års ålder hade det nog blivit fler resor. Engagemanget i Rotary Doctors fortsätter och Sven Åke har en hel del kontakt med människor han mött under turerna ner till Kenya. Han berättar att det finns många givande ögonblick som han tagit med sig från sina upplevelser på jeeplinjerna.

Fotografierna från Kenya är Sven Åkes privata.