Vårdväskans backspegel: Förlossningsvården och barnmorskeyrkets historia

Idag föds mer än 99% av alla svenska barn på förlossningskliniker och sjukhus, där specialutbildad personal finns nära till hands. Så har det inte alltid varit. I alla tider har kvinnor hjälpt varandra vid förlossningar och länge var det endast outbildade så kallade jordemödrar eller hjälpgummor som bistod med hjälp vid barnafödande. Riskerna var stora och kunskapen bristfällig, vilket ledde till minst sagt riskabla förlossningar. Vi har fördjupat oss i förlossningsvården och barnmorskeyrkets historia – välkommen till Vårdväskans backspegel!

Barn har alltid fötts – dag som natt, vardag som helg. Oavsett om kunniga personer funnits på plats eller inte har bebisar sett dagens ljus, genom riskfyllda förlossningar med ofta varierande utkomst. I majoriteten av världens alla kulturer har kvinnor alltid samlats för att bistå den födande kvinnan med hjälp och stöd i den mycket smärtsamma och riskabla processen. Ju fler kvinnor som samarbetade, desto större erfarenheter och chans till kunskap fanns det. Ur dessa samlingar av kvinnor föddes det som kom att bli dagens barnmorskeyrke. Till en början kallades hon jordemor och ansågs vara en person med kunskap kring folklig läkekonst, besvärjelser och till viss del även magi.

Innan telefoner fanns tillgängliga kallade man på jordemödrarna med bud, och de begav sig därefter hem till den blivande modern för att bistå vid förlossningen. Jordemodern fick ta sig fram i alla väder och under alla dygnets timmar, ofta på dåliga vägar. Med sig hade hon sig stora väska med diverse verktyg som kunde komma att behövas under förlossningen. Efter barnet fötts stannade jordemodern hemma hos den nyförlösta kvinnan så länge det behövdes, vilket kunde vara flera dagar. Enligt statistik från slutet av 1800-talet bistod en barnmorska som mest vid 193 förlossningar på ett år, medan medeltalet var 41 förlossningar per barnmorska och år.

År 1711 fick barnmorskorna sitt första reglemente i Sverige. Detta innebar att endast utbildade och edsvurna barnmorskor fick utöva yrket, trots att det bara fanns utbildning tillgänglig i Stockholm. Då hade regleringen kring barnmorskeyrket redan diskuterats i årtionden – till och med drottning Ulrika Eleonora var inblandad. Hon engagerade sig i fattiga och utsatta kvinnors barnafödande genom att betala sin egen barnmorska, Catharina Wentin, för att bistå med hjälp. Drottningens läkare, Urban Hierne, fick även i uppdrag att utarbeta en plan för Sveriges förlossningsvård år 1682. Hierne dolde inte sin upprördhet över rådande situation och föreslog både utbildning för barnmorskor och barnsängshospitaler, som då fanns i flera andra länder. En annan läkare som visade stort engagemang för den svenska förlossningsvården var Johan von Hoorn, ofta ansedd som den vetenskapliga förlossningskonstens fader i Sverige. Hoorn var en stark förespråkare för utbildning av barnmorskor, på grund av det riskfyllda arbetet där både mor och barn kunde dö. År 1697 gav Hoorn, på egen bekostnad, ut Sveriges första bok om förlossningskonst. Han startade även barnmorskeutbildning, där han lärde ut handgrepp för att vända barn inne i livmodern. Denna kunskap räddade många liv fram till att kejsarsnitten började utföras över hundra år senare.

Det första barnbördshuset, Sveriges första BB, öppnade år 1775 i Stockholm. Det var främst ogifta och fattiga kvinnor som födde sina barn här, men även en del högre ansedda kvinnor som inte ville röja sin identitet. Personalen på barnbördshuset hade varje kvinnas personuppgifter i förseglade kuvert, som endast öppnades om kvinnan dog. Under 1800-talet härjade barnsängsfebern och många avled på Stockholms BB. När det var som värst dog en av fem kvinnor som födde sina barn på barnbördshuset och läkare och barnmorskor stod handfallna. Man försökte tvätta, städa och vädra, men ingenting hjälpte. Trots att det fanns vissa studier kring att dödligheten i barnsängsfeber minskade om personal tvättade händerna innan barnet förlöstes, dröjde det till slutet av 1800-talet innan man började tvätta händerna som rutin. När handtvätt med desinfektionsmedel infördes på Stockholms barnbördshus sjönk dödsfallen i barnsängsfeber från 4,2 till 0,32 procent på bara ett år.

År 1819 infördes krav på att använda professionell och utbildad förlossningshjälp i hela Sverige, men det förblev svårt för kvinnor som inte bodde i storstäderna att få tag på utbildade jordemödrar. Mot slutet av 1800-talet hade ungefär hälften av alla svenska barnaföderskor utbildad hjälp vid förlossningar och det fanns fortfarande mycket som behövde göras för att öka säkerheten vid de riskabla födelseprocesserna. Det skulle dröja ända till 1908 innan det beslutades att varje kommun skulle ha minst en utbildad barnmorska. I början av 1920-talet infördes två års utbildning för alla barnmorskor och sedan mitten av 1900-talet krävs att alla som utbildar sig till barnmorska även har en grundläggande sjuksköterskeutbildning.