✔ Snabb leverans
✔ 30 dagars öppet köp
✔ Handla nu, betala sen
logo
FavoriterFavoriter
Vårdväskans backspegel
Vipeholm

Vårdväskans backspegel: Vipeholm och kariesexperimenten

I början av 1900-talet var svenskarnas tandhälsa urusel och karies var ett stort folkhälsoproblem. Något behövde göras för att minska Folktandvårdens kostnader och förebygga dålig tandhälsa. I ett Sverige där alla människors lika värde var allt annat än självklart genomfördes under 1940- och 50-talen experiment på de man då kallade ”svårskötta, sinnesslöa och obildbara”, på vårt lands största anstalt för personer med mentala och fysiska funktionsnedsättningar. Experiment som genom åren blivit kraftigt ifrågasatta, men vars resultat revolutionerat den svenska tandhälsan. Välkommen till Vårdväskans backspegel!

När Folktandvården infördes 1938, en i raden av många statliga reformer, hade tandläkare försökt få staten att ingripa och ta ansvar för den enskilda individens tandhälsa i över 30 år. I början på 1900-talet var Sverige ett av de länder i världen med sämst tandhälsa och tandläkare fanns främst i storstäderna. Det var otroligt kostsamt att gå till tandläkaren och för fattiga familjer prioriterades mat på bordet och försörjning av den ofta stora barnaskaran mycket högre än eventuell tandvärk. På denna tid hade över 80% av Sveriges treåringar hål i tänderna, och vissa hade till och med tandproteser då deras egna tänder i stort sett ruttnat bort. 99,9% av alla värnpliktiga män led av karies, och i de allra flesta fall handlade det inte om ytliga hål som vi idag går och lagar på lunchrasten. I stället fann man djupa urholkningar som krävde operation i männens munnar och de värnpliktiga klev in i tandläkarens sal för att sedan lämna den på bår. Detta ledde till långvariga sjukskrivningar, som naturligtvis kostade staten massor av pengar.

Utredning kring svenskarnas tandhälsa

Vårdväskans backspegel: Vipeholm och kariesexperimenten

Införandet av Folktandvården, eller snarare att den kom att bekostas av skattemedel, var kraftigt ifrågasatt av många. När kostnaderna dessutom sköt i höjden på grund av svenskarnas otroligt dåliga tandhälsa, insåg politikerna att något behövde göras. 1939 beställde Riksdagen en utredning där Medicinalstyrelsen, nu Socialstyrelsen, fick i uppdrag att utreda hur befolkningens tandhälsa kunde förbättras och Folktandvårdens kostnader därmed minskas. Då det framför allt var karies som var boven i dramat, fick Medicinalstyrelsen två viktiga frågor att besvara: Vad orsakar karies? och Hur kan man förebygga det? Nästa steg blev att besluta hur och var utredningen skulle utföras. Man började med att bestämma att utredningen och dess försök skulle utföras på människor.

Ansvarig statistiker ansåg att försöken borde inkludera omkring 1000 personer för att nå trovärdiga resultat, och att dessa personer måste kunna kontrolleras och övervakas noggrant. I andra länder hade försök och experiment tidigare utförts på barnhemsbarn och fångar, men det visade sig svårt att bibehålla kontinuitet då många av försökspersonerna lämnade institutionerna efter ett tag. Valet föll i denna utredning till slut på den skånska anstalten Vipeholm.

Vipeholmsanstalten

En bit utanför Lund, i en anläggning som tidigare använts inom militären, öppnade år 1935 Vipeholm. Vipeholm var en statlig anstalt för de som man på den tiden kallade för ”svårskötta, sinnesslöa och obildbara” och var den 95:e anstalten i sitt slag i Sverige. Staten hade i början på 1900-talet blivit alltmer involverad i ”sinnesslövården” och nu inrättades specialanstalter och sjukhus som skulle husera de ”obildbara” som inte kunde bidra till samhället eller ta hand om sig själva. På denna tid var människors lika värde allt annat än självklart och många av de föräldrar som fick barn med mentala eller fysiska funktionsnedsättningar råddes att placera barnen på institutioner, för att sedan glömma bort dem. Man trodde inte att ”sinnesslöa” hade förmågan att känna känslor, som exempelvis smärta, på samma sätt som andra människor och man ansåg att de kostade samhället onödiga pengar. Pengar som hade kunnat läggas på andra, mer samhällsviktiga, funktioner.

Vipeholm blev unik bland de svenska anstalterna – där hamnade de mest svårskötta av alla Sveriges 13 000 intagna. Många led av självskadebeteende, hade svårt att kommunicera, uppvisade våldsamt beteende mot personal och andra intagna, och behövde hjälp med matning, att sköta hygien och andra basala behov. På Vipeholm var vårdarna vana vid att möta våldsamma och ohygieniska beteenden och anstalten var inredd med avspolningsbara möbler och okrossbar inredning. Här fanns åtta paviljonger – en för barn, en för kvinnor och sex för män. Nästan hälften av de 1000 intagna kunde inte kommunicera och göra sig förstådda, och drygt en tredjedel var helt sängburna.

Med tanke på att Vipeholm huserade omkring 1000 personer som var noga övervakade av vårdare och övrig personal, fick Medicinalstyrelsens utredningsteam upp ögonen för anstalten. De allra flesta intagna skulle heller aldrig lämna anstalten, utan i resten av sina liv ständigt leva i samma miljö med samma rutiner. Detta var en perfekt plats för att genomföra de försök som skulle utreda hur svenskarnas tandhälsa kunde förbättras.

Vitaminförsöken

1944 begav sig utredningsteamet till Vipeholm och satte upp sin forskningsstation längst ner i den stora huvudbyggnaden. Man började undersöka materialet för försöken, alltså de intagnas tänder. Undersökningarna dokumenterades noggrant för att forskarna skulle ha ett så bra underlag som möjligt för försöken. 1945 startade de så kallade vitaminförsöken, med syfte att undersöka om tillskott av vitaminer och mineraler kunde förebygga karies. Det fanns vissa misstankar om att karies var en bristsjukdom och kunde undvikas genom näringsrik kost. Försökspersonerna fick en näringsriktig grundkost som var betydligt bättre än den mat de tidigare fått tilldelad. Utöver detta fick de dagligen tillskott av vitaminer och mineraler, sponsrade av läkemedelsföretag. Både personal och intagna deltog, den senare gruppen dock helt utan samtycke varken från enskild individ eller anhöriga.

Efter något år kunde man konstatera att vitaminförsöken lett till en generellt förbättrad hälsa hos de intagna på Vipeholm. De flesta hade gått upp i vikt och mängden infektioner på anstalten hade tydligt minskat. Dock var förekomsten av karies oförändrad, och utredningsteamet vad besvikna. Studien hade inte gett de resultat som forskarna önskat och nu behövde utredningen byta riktning.

Från försök till experiment

De nedslående resultaten från utredningen gjorde att försöken år 1947 övergick i regelrätta experiment. Man var sedan tidigare medveten om att socker kunde ha en dålig inverkan på tänderna, och man hade bland annat lagt märke till att kariesangreppen minskat under världskrigens sockerransonering. Det fanns även studier från USA och England som visade på sambandet mellan sockerförtäring och karies. Detta var något som saknade vetenskapliga belägg i Sverige, och nu vände sig forskarna från godkända försök till tvivelaktiga experiment. Utan att meddela sin uppdragsgivare, den svenska staten, och utan att söka tillstånd och samtycke från intagna och deras anhöriga, bytte utredningen riktning. Man gick från förebyggande vitaminförsök som gjorde något gott för deltagarna, till kariesprovocerande experiment där man aktivt försökte bryta ner de intagnas tänder.

I den utredningsbeställning som Medicinalstyrelsen fått av Riksdagen, framgick tydligt att ingen typ av våld fick pågå under utredningens gång. Därför blev de patienter som gjorde motstånd uteslutna när de kariesprovocerande experimenten började. Även personalen uteslöts, då det var svårt att övervaka deras mat- och sockerintag på samma sätt som man kunde göra med de intagna. Till slut återstod 630 personer och detta ansågs vara tillräckligt många för att generera ett trovärdigt resultat vid experimentets slut.

Sockerexperimenten

Vårdväskans backspegel: Vipeholm och kariesexperimenten

De intagna försökspersonerna delades in i grupper och varje grupp fick, utöver en grundkost på ungefär 1800 kalorier per dag, varierande tillskott av socker. Vissa fick socker strött över maten, vissa fick det upplöst i dryck och andra fick äta olika typer av godis vid flera tillfällen per dag. Då samarbetet med läkemedelsföretag hade fungerat så bra under de tidigare vitaminexperimenten, inleddes nu ett samarbete med den enorma söksaksindustrin. Man beställde vanliga chokladkakor och toffees som fanns i dagligvaruhandeln, men även specialtillverkade, otroligt klibbiga och stora kolor som tog lång tid att tugga och lämnade beläggningar på tänderna. Den grupp som fick tilldelat flest kolor per dag tvingades förtära 24 stycken mellan de vanliga måltiderna, och dessa skulle tuggas noggrant och befinna sig så länge som möjligt mellan tänderna. Ingen av de deltagande i experimentet fick använda sig av tandborste under studiens gång.

Syftet med det stora sockerintaget var att utreda om sambandet mellan socker och kariesutbrott faktiskt hade vetenskaplig grund. De intagna kontrollerades därför minutiöst och noggranna journaler fördes över deras intag av socker i mat, dryck och godis. Det gick åt enorma mängder sötsaker och under kariesexperimentens gång bidrog söksaksindustrin med totalt 536 kilo karameller, 19 838 kilo toffee, 8 258 kilo kola och över 1 300 kilo choklad.

Många av de intagna kunde inte äta själva och fick hjälp med matning. Dessa personers mat- och sockerintag var enkelt att kontrollera. Trots noggrann övervakning visade det sig svårt att hålla koll på de patienter som kunde vandra runt på anstalten, kommunicera med andra intagna och försöka gömma undan godis de inte ville ha. Utredningsteamet insåg att de måste utöka kontrollen av experimenten ytterligare, för att resultatet skulle bli trovärdigt. Därför började man gå igenom avdelningarnas soptunnor och skilja de olika försöksgrupperna åt, för att minska risken för utbyte av ransoner eller att intagna försökte göra sig av med godiset. Efter experimentets avslut hittades i vissa rum kolor hopgeggade i stora bollar, som intagna försökt gömma undan i hopp om att slippa äta alla klibbiga och sockerfyllda kolor. När man märkte att patienterna började tröttna på kolorna, bytte man smak och färg för att försöka väcka intresset för godiset igen.

Ett knappt år in i experimentet märkes en stor förändring i kariesutbrott hos de intagna på Vipeholm. Trots vetskapen om att patienternas tänder tog skada lät man experimentet fortgå i flera månader, för att säkerställa utredningens resultat ytterligare. När experimentet avslutades år 1949 hade 50 av de drygt 600 försökspersonerna fått sina tänder helt förstörda. De levde med otrolig smärta, kunde inte tugga sin mat och många led av matsmältningsbesvär och smärtor i munnen i resten av sina liv. Resten av patienterna hade utbredd karies och många hade upptill tjugo hål i tänderna. Trots att många av hålen upptäcktes under experimentets gång och man visste att de intagna levde med smärta i munnen, lagades inga tänder förrän efter studien avslutats.

Experimentens resultat

År 1953 presenterade forskarna resultatet av sin studie: sambandet mellan socker och karies var styrkt och det mest effektiva sättet att förebygga karies var att förändra godisvanor och undvika socker och kolhydrater. Man kom även fram till att det var mer skadligt med regelbunden förtäring av socker än att äta det vid koncentrerade tillfällen. Därför lanserades idén kring lördagsgodis, då det var mindre farligt med godisätande en gång i veckan än förtäring utspritt över veckans alla dagar. Man började även arbeta mer förebyggande inom tandvården, med upplysning och information till både barn och vuxna. I skolorna kom de så kallade flourtanterna på besök och tandläkarna gav kostråd och tips kring tandborstning för att minska kariesutbrotten.

Genom experimenten på Vipeholm sattes Sverige på kartan. Experimentens resultat blev kända världen över och är grundstenen i förståelsen för sambandet mellan socker och karies. Resultaten är gångbara än idag och numera är Sverige ett av de länder med bäst tandhälsa i hela världen.

Etiskt ifrågasatt utredning

Vårdväskans backspegel: Vipeholm och kariesexperimenten

Det är svårt att veta hur de intagna på Vipeholm upplevde kariesexperimenten. Många av patienterna kunde inte kommunicera eller göra sig förstådda, och ingen av dem är i livet idag. Forskarna bad aldrig om samtycke från de intagna eller deras anhöriga, och inställningen att ”det är värt att offra några för det stora kollektivets skull” verkar genomsyra hela utredningen. De flesta intagna levde ett monotont liv utan sysselsättning och för några var experimenten kanske ett välkommet inslag i vardagen, som bidrog med uppmärksamhet, möjlighet att delta i något större och nästan obegränsat med sötsaker. För andra, som fick leva med munsmärtor och matsmältningssvårigheter i resten av sina liv, var utredningen garanterat inte lika munter. Experimenten har länge varit kraftigt ifrågasatt, mycket på grund av att man aldrig tog hänsyn till patienternas egen vilja.

Trots att experimentens resultat revolutionerade den svenska tandhälsan och gav vetenskapliga belägg för att socker är skadligt för tänderna, genomfördes studierna på bekostnad av personer som ansågs vara mindre värda.

Verksamheten avvecklas

Under 1960-talet började anstaltsvården att kritiseras och år 1968 trädde Omsorgslagen i kraft, som gav alla människor rätt till en meningsfull vardag. I ett försök att hålla Vipeholm öppet trots kritiken, byggdes nio nya paviljonger på området. Där kunde patienterna bo i mer hemlika miljöer. År 1982 omvandlades dock Vipeholm till ett vårdhem och år 1993 avvecklades verksamheten helt. Sedan dess har delar av fastigheten rivits och det som nu finns kvar huserar en gymnasieskola. Sinnesslövården är ett minne blott – och tur är väl det.

Andra inlägg i artikelserien Vårdväskans Backspegel