Ett spännande yrkesliv som arbetsterapeut väntar – grattis till examen Martina!

Martina har arbetat inom vården hela sitt yrkesliv och valde för ett par år sedan att återvända till skolbänken. Mitt i brinnande pandemi påbörjades utbildningen till arbetsterapeut och nu är äntligen examen runt hörnet. Vi har pratat med Martina om livspussel, framtidsplaner och passionen kring att sprida kunskap om och skapa förståelse för livet med diagnoser och psykisk ohälsa. Grattis till examen Martina!

Jag heter Martina Löwenham och är 37 år i år. Jag är gift och har 3 barn i åldrarna 5, 10.5 och 12. När tid finns bakar jag gärna, oftast bröd och alltid på en höft. Jag tycker även om att fotografera och min telefon är fylld av bilder på naturen runt omkring mig, nybakat och en hel del bilder på min lilla linslus. Mitt hjärta brinner för att minska stigman och synliggöra hur livet med diagnoser och psykisk ohälsa kan vara. Jag tror stenhårt på att kunskap är nyckeln till förståelse och tänker att andra måste få kunskap för att kunna förstå, men det går ju inte om ingen delar med sig av inifrånperspektivet. Så jag delar med mig en bit av vårt liv i en familj där jag själv har ADHD, men där övriga familjen också har olika diagnoser.

Jag studerar till arbetsterapeut på Hälsohögskolan, Jönköping University. Jag valde att söka utbildningen för att jag kände att det var dags att göra något annat. I botten är jag undersköterska och jag har jobbat inom vård och omsorg på olika sätt hela mitt yrkesliv. För mig är det viktigt att få jobba med människor och att möta människor i olika behov av hjälp har varit en av de saker jag gillat mest med mina arbeten. I mitt privatliv har jag mött arbetsterapeuter vid väldigt olika typer av ärenden och fått god hjälp. Så det kändes som ett brett och spännande yrke med många möjligheter till olika typer av arbeten.

När jag började läsa hösten -20 var det mitt i pandemin och det gjorde att utbildningen till stor del har gått via zoom. Det har varit både skönt och tråkigt. Skönt för att det har besparat mig både tid och pengar då jag har en bit att köra till skolan. Men samtidigt har man tappat mycket av det sociala och vissa delar, till exempel anatomin, hade antagligen varit lättare att förstå på plats.

Det roligaste har varit att känna så starkt att utbildningen är helt rätt för mig och att jag har haft stor nytta av att ha ett antal år bakom mig både vad gäller generell livserfarenhet och all yrkeserfarenhet.

Det mest utmanande har varit att rodda studierna samtidigt som livet pågår. När det finns särskilda behov i en familj så innebär det ett antal sjukvårdsbesök, telefontider och andra möten. Vissa perioder av studierna har varit extra intensiva i privatlivet och då har det varit lite extra klurigt att få till studiero och koncentrationen som krävs. Men mest utmanande av allt var nog förra veckan när hela familjen inklusive mig själv åkte på magsjukan, mitt i slutspurten på examensarbetet. Men det gick, arbetet kom in i tid. Jag och Camilla, som jag skrivit arbetet med, är ett bra team.

Det känns fantastiskt. Jag är så stolt över mig själv som lyckats ta mig igenom en högskoleutbildning, det trodde jag faktiskt aldrig. Det känns jätteskönt att lämna studierna bakom mig, samtidigt som det såklart känns lite som skräckblandad förtjusning att kasta sig ut i yrkeslivet.

Måndagen efter examen och året ut kommer jag jobba på BUP som arbetsterapeut. Så roligt, för det är en av mina drömroller att få jobba med familjer som min egen och kunna hjälpa dem så som vi själva fått hjälpen.

Att få hjälpa ur ett helhetsperspektiv och få sätta patienten och dess vilja i centrum. Försöka hitta sätt som är rimliga och genomförbara för att patienten ska kunna få sin vardag att fungera och kunna göra sina aktiviteter som känns meningsfulla och viktiga för just hen.

Ett mål var att få jobba på BUP så det uppnår jag ju tidigt, men en önskan är så klart att det varar längre än året ut. Förutom psykiatrin skulle jag vilja jobba som arbetsterapeut inom skolhälsan. Det är en plats där det verkligen finns ett behov av arbetsterapi och där finns otroligt många barn som skulle ha stor vinning i det.

Det får framtiden utvisa, men förhoppningsvis går livet i ett lite lugnare tempo då när mina barn är så mycket större. Och jag hoppas att jag då skrivit och publicerat en bok, annars är det väl dags att ta tag i det projektet.

Inte mer än att det är en himla rolig och bred utbildning. Det finns verkligen så mycket olika möjligheter efter examen och man kan byta jobb totalt utan att byta utbildning. Det är också bara en fördel att ha med sig lite erfarenheter in i utbildningen. Jag trodde jag skulle vara äldst när jag började och att det skulle vara ett problem. Så fel jag hade. Jag var dels inte äldst och att ha med sig erfarenheter in i utbildningen gjorde det bara lättare att förstå konceptet.

Det blir antagligen mina arbetsskor med rem bakom hälen som varit mina trotjänare i många år nu. Och kanske ett par färgglada stödstrumpor.

Tack för pratstunden Martina, och lycka till i ditt nya arbetsliv!