Snabb leverans
:quality(65))
Filippa visste redan vid 13 års ålder att hon ville bli barnmorska – ett yrke som är det mest belönande hon kan tänka sig. Passionen för barnmorskeriet har lett Filippa till möten med så många olika människor, samarbete med stöttande kollegor och fantastiska upplevelser i förlossningssalen. Det kan ju inte bli bättre!
Berätta, vem är du?
Mitt namn är Filippa Bräutigam, många känner mig som Superlippa på Instagram där jag hänger en del. Förutom att hänga på Instagram så är jag en sjubarnsmamma och barnmorska. Jag kombinerar allt som jag tycker är roligt i livet – barnen och familjen, kommunikationen med sociala medier och så arbetet på förlossningsklinik som jag tycker är så fantastiskt utvecklande på så många plan.
:quality(75))
När bestämde du dig för att du ville arbeta inom vården? Varför?
När jag var 13 år låg jag i gynstolen på barnmorskemottagningen för första gången. Det var så dom brukade göra – när man skulle få preventivmedel ville de avdramatisera den där stolen i lugnt skede. Så där satt Filippa 13 år, och när barnmorskan utförde sin undersökning sa hon "nu håller jag din livmoder mellan mina händer". Det var som att det slog gnistor i mig. Min fascination för kvinnokroppen och fertilitet tog full fart. Det var ju det jag skulle bli! Barnmorska! Även om tanken på vårdare redan tidigare varit min dröm, var planen under uppväxten alltid att bli barnläkare.
Vad älskar du mest med ditt jobb?
Jag älskar hur oförutsägbart det är – när jag åker hemifrån på kvällen så vet jag aldrig vad natten kommer att bjuda på. Det är ett fantastiskt självständigt arbete där man får fatta egna beslut kring det normala förlossningsförloppet. Vi gör ständigt egna bedömningar och vidtar åtgärder utifrån dessa. Det är väldigt utvecklande och givande. Jag älskar alla möten. Jag har så många exempel men det finaste jag vet är när man känner att man kanske byggt en liten bro mellan människor. Jag har ett exempel på en natt där jag oavbrutet fick ägna mig åt en födande från ett annat land, med en kultur som skiljer sig stort från vår egen. Vi kunde inte prata ett ord med varandra. Hon förstod inte mig och jag förstod inte henne. Ändå dansade vi, vi skrattade och vi kramades den där natten när värkarna kom. Timme ut och timme in, värk för värk. När jag ska gå hem och med sorg lämna över på morgonen så drar hon mig nära intill. Håller om mig och viskar i mitt öra "Filippa, you always my sister". Finare än så kan det inte bli, hon bjöd in mig till sin familj där och då. Och jag kan inte låta bli att tänka att man vid sådana möten är med och bygger broar mellan våra kulturer. Att det kan ge en tilltro om medmänsklighet och kärlek. Det är stort, men jag tror att man i dessa mellanmänskliga möten gör så mycket mer än bara stöttar den födande genom hennes förlossning.
:quality(75))
Vad är det som får dig att kämpa på, även när det är utmanande och hektiskt?
Vad får mig att kämpa, bra fråga. Varför brinner jag så in i absurdum för detta arbete? Det är så många delar i detta jobb som jag helt enkelt känner är en förlängning av mig själv. Jag känner mig inte hel utan barnmorskeriet och jag kan nog inte tänka mig ett mer belönande arbete. Det kanske låter flummigt, men jag känner helt enkelt att det är absolut inget annat som jag skulle känna samma passion för. Visst är det slitigt ibland men det man får tillbaka från sina patienter gör att man orkar lite till. Sen får man inte glömma att barnmorskekåren är en yrkeskår med högt i tak som lyfter och stöttar varandra. Det är fantastiskt att få vara en del av det!
Vad är det mest givande med ditt yrke?
De mellanmänskliga mötena. Att få lotsa föräldraparet eller den födande in i föräldraskapet. Att få vara fyren som tryggt leder den födande in i hamn. För en förlossning kan storma, minst sagt. Jag känner att jag låter som en riktig hippie, men det viktigaste med barnmorskeriet för mig är just det där flummiga. Det där abstrakta som är så svårt att sätta ord på. Den stärkande och stöttande funktionen. Och man får direkt facit på om man är på rätt spår. Alla födande har olika behov, man får hela tiden ha fingertoppskänsla och man blir en fantastiskt bra människokännare. Det är så häftigt. Ibland känns det som man är en skådespelare när man springer mellan rummen. I ena rummet kan det sitta en kvinna i skräddare i ett nedsläckt rum på en yogamatta hummande sitt mantra. Samtidigt kan man i ett annat rum ha en födelsefest med diskomusik och fullt med skratt. Jag älskar det!